Kärlek kan vara sjukt komplicerat och de man hatar mest men de kan även vara så sjukt underbart och kan få en att alltid vara glad och ha ork till allt. Jag är nog en person som ofta blir kär, iaf vad jag tror, alla killar jag varit tillsammans med eller haft något med så har jag alltid trott att jag varit kär, att personen är något speciellt och att man alltid kommer älska personen. Men sen när allt tagit slut mellan mig och honom så har jag inte känt något speciellt, ingen saknad, inge jobbiga tankar, inga tårar (har hänt nån gång) men har aldirg lidit av det. Jag har i stort sätt bara mått bra av det, har aldrig riktigt insett vad kärlek är tror jag. Jag har också alltid varit den typen som verkligen HATAR personer som inte tar förhållande seriöst, jag anser att de bara är så himla obetydelsefullt om man är tillsammans utan att man har känslor för varandra, de har ingen mening. Jag kan iaf säga att de finns bara TVÅ killar som jag verkligen har varit kär i, Ni två vet nog vilka ni är, Den första killen var jag kär i i tre år, hela fyran, femman och halva sexan. Jag kune inte annat än att sluta tänka på honom, och de mesta jag önskade då var att bara få bli tillsammans med honom så jag kunde få umgås mycket med han, och flera gånger sa han att han va kär i en tjej och varje gång hoppades jag på att det va mig han va kär i, men de hände aldrig, han va tillsammans med andra tjejer och gilalde andra hela tiden men aldrig mig. Jag var verkligen skit lessen över de, men tillslut blev han kär i mig men jag hade då tappat mina känslor för honom vilket gjorde honom lessen "/ så de kan gå, iaf efter de så hade jag några förhållanden men jag kände aldrig den där känslan då, jag förstod aldrig vad det var för något,  och mina känslor för de andra killarna pendlade verkligen upp ioch ner hela tiden, ena dagen gillade jag honom jätte mycket och andra dagen inte alls, och så kunde de ju inte hålla på så alla dom gångerna tog det ju liksom slut ganska fort eftersom jag ändå inte tyckte det var någon mening med de hela. Men sen nu för några månader sedan fick jag verkligen samma känslor som jag hade på mellanstadiet, inte förren då insåg jag hur jag kände mig när jag verkligen va kär på riktigt, och jag fattar verkligen inte hur jag kunde tro alla andra gånger att jag var kär :S. Iaf så träffade jag en kille i början av nian, och första intrycket jag fick av honom var verkligen shit vilken bra kille :O Vi låg och snackade om äkta kärlek i flera timmar och de visade sig att han hade samma uppfattning om kärlek som vad jag hade, att man skulle ta det lugnt i ett förhållande och att man verkligen skulle vara kär och sånna saker, plus att utseendet inte skulle vara det viktigaste eller så. Vi snackade verkligen länge om det där. Och de är verkligen en sånn kille jag letat så jävla länge efter. Jag har alltid varit "rädd" för killar, har aldrig kunnat lita på dom, jag har blivit lurad i stort sätt varje gång jag vart tillsammans med någon, och de är tyvärr därför jag har väldigt svårt att få förtroende för någon kille, vilket vissa blivit drabbade av, men den här killen då som jag träffade för några månader sen har jag verkligen litat på, visst ibland kanske även han fått ta del av mina tankar om att han bara är ute efter min kropp mm, men jag har verkligen känt att han är en bra kille redan från första gången då vi hade disktutionen om äkta kärlek, och jag vet att han verkligen menade de han sa då också eftersom att vi inte riktgit k'ände varandra och va då som kompisar så borde man inte ljuga om sånnt plus att han hade tjej innan i 1 1/2 år. Han är iaf den andra killen som jag verkligen varit riktigt kär i. Och jag fattar inte själv hur det gick till heller men han har varit och är så himla underabar på alla sätt, tyvärr har vi inte träffats på ett tag och han sa att hans känslor för mig inte är som förut och att han tappar dom mer och mer för mig "/. Och det är nog den första killen som jag gråtit över, som jag verkligen har känt den där haten till kärlek! , Och tänkt tankar som varför måste kärlek finnas !?, varför måste man känna känslor !? Va jag tvungen att gå och bli kär i en kille som jag inte kunde få !?. Jag tror nog att dom flesta har tänk och känt likadant, och jag förstår inte varför båda dom killarna jag haft äkta känslor för har varit dom som jag inte kunnat få !? :S . Men varje kväll när jag ska sova ligger jag och tänker igenom alla gånger jag träffat honom, allt vi gjort och allt han sagt till mig och allt jag sagt till honom, hur sjukt glad och lycklig jag var under tiden de fortfarande var "vi" och har nog inte riktigt fattat än att de typ är slut mellan oss, men de lär jag väl inse snart och få en liten gråtattack igen "/. Varje dag tänker jag hans namn och bara önska att vi va tillsammans, men jag försöker så gott det går att komma över honom, det ända jag är rädd över är bara att det kommer ta enorm tid eftersom sist jag hade sånna här känlsor tog det tre år att komma över dom och nu har det gåt snart två veckor allt hände typ :S Drt återstår väl att se, men till er alla det bästa sättet att komma över en killer på är verkligen att försöka sluta tänka på honom, tänka allt negativt om honom och om han gjort något dumt mot dig så tänk att ni är värda så mycket bättre, även fast de finns undantag som aldrig gjort något dumt eller har negativa sidor som den här killen.
Nu kände jag att det blev en ganska lång text och fick kanske inte ut så mycket av den men iaf, jag hoppas ni hittar eran perfekta kille !
/Simone