Stenkullens värdshus?

Hello, jag och några polare har kommit på värsta ideén. Någon helg snart framöver ska vi dra till stenkullens värdshus som tydligen är väldigt känt för sina spökerier. Det verkar galet roligt :D. Moa, jag, Kalle, Max och Claudia fick denna ideé efter en kväll med masssa spökhistorier :P. Hur som helst är jag så sjukt taggad!


Detta är några av stenkullens spöken  ;)

Gäster som har varit här vid helt olika tidpunkter och som inte känner varandra har sett samma sak, berättar Maria. Det är en lång mörkklädd man som kommer in i deras rum när de sover och tittar till dem. Han går genom låsta
dörrar eller väggar, går fram till deras säng som för att fråga om allt är bra. Sen går han igen. Men det sägs också,
att man ännu idag ibland kan se ett fladdrande gult ljus flämta i ett fönster längst ner i det öde värdshuset.
Kanske kan man också, om man vågar sig fram till den halvt murknade dörren och lägger örat intill, höra ett svagt dunkande.

Maria Svensson som äger Stenkullens värdshus har själv aldrig sett mannen men hon känner närvaron av sin döde
far som också finns kvar i huset.

- Min pappa finns fortfarande med mig och hjälper mig med saker. Om jag till exempel letar efter ett viktigt papper
så kan han hjälpa mig att hitta det och om det är något som jag borde göra på gården så kan han störa mig i mina drömmar tills jag har ordnat saken, säger Maria Svensson. Ett medium har tidigare besökt Stenkullens Värdshus
och hon såg mannen och flera andar som rörde sig i huset. Enligt mediet pågår det en stor aktivitet av andar i matsalsrummet.

- Mediet kände av en kvinna med två barn och att den långa mörkklädda mannen var lycklig och dansade. Vi misstänker att det var bröllop och att många av andarna är bröllopsgäster eftersom det tidigare brukade
arrangeras bröllop i huset. Även ägarens hund reagerade när mediet var här på det här rummet och skällde på
någonting som inte syns. 




Puss Simone


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0